Stora Karlsö

Stora Karlsö

Naturen är storslagen. Det är brant och bitvis kargt - här och var med hedliknande marker fyllda av enbuskar, orkidéer och örter. Ett eldorado för såväl naturälskaren som äventyraren.

Båtresan från Klintehamn tar drygt fyrtio minuter. På vägen passerar vi tätt intill Lilla Karlsö. En grupp storskarvar häckar nere på stranden bland grottor och raukar. Och uppe på öns platå betar fåren, så som de gjort sedan urminnes tider. När båten slutligen rundar den norra udden reser sig Stora Karlsö värdigt ur det blygrå havet borta i sydväst.

Skepparen lägger till vid Norderhamn, en gång Gotlands största fiskeläge. Idag återstår endast en av de drygt sextio stenbodar som fanns här under storhetstiden. Vi fortsätter vägen förbi jaktpaviljongen där Oscar II höll hov när han besökte ön för att delta i den årliga harjakten. Via en gammal stentrappa, omgiven av branta klippor och tät vegetation, kommer vi anfådda upp till fyrplatsen.

Utsikten är betagande. Hav så långt ögat kan nå. Men också vindpinade hedmarker med en flödande färgrikedom som leder tankarna till andra delar av vår kontinent. Det sägs att man kan se Öland om vädret tillåter. Denna dag, förunderligt kvav och stilla, är ljuset dämpat och solen skymd bakom en tunn, spindelnätsliknande slöja. I fjärran smälter hav och horisont samman till ett.

Fyren invigdes i slutet av 1800-talet. Det är en märklig byggnad, inspirerad av ett franskt slott och uppförd i den rödaktiga, fossilrika Karlsömarmorn, som även användes flitigt i de gotländska kyrkorna på sin tid.

Livet var ofta hårt för de tre familjer som bodde här året runt. Ursprungligen vinschades provianten upp till fyren längs den fyrtio meter höga klippkanten. När stormarna drog förbi på höstarna kom man vare sig till eller från ön, och fyrpersonalen fick förlita sig på de förråd som lagts upp under sommaren.

Nu är fyren automatiserad och väderrapporteringen bortrationaliserad. Den sista fyrvaktaren pensionerades 1989. Under sommarhalvåret bor en tillsyningsman i fyrbostaden, resten av året turas frivilliga om att vakta ön, en vecka i taget.

Följer man den branta kusten söderut från fyrplatsen väntar ett skådespel som man inte trodde existerade på våra breddgrader. Tusentals sillgrisslor trängs på klipphyllorna högt ovanför det brusande havet. Här häckar de under juni och juli månad innan det är dags att flyga den långa vägen ner till Bornholm eller den polska kusten.

Efter tre veckor uppe på den smala klippavsatsen är den nykläckta, ännu ej flygfärdiga, sillgrisslan redo att kasta sig ut i det okända. Detta drama inträffar alltid i skymningen. I sällsynta fall hamnar ungen direkt i vattnet, annars dråsar den rakt ner bland de vassa stenarna för att sedan, lätt omtumlad, skynda sig ut i vattnet till de väntande föräldrarna. Att ungarna överlever är ett under med tanke på att de hoppar från drygt trettio meters höjd.

Närmare åttio procent av Östersjöns sillgrisslor häckar på Stora Karlsö. Det betyder i runda tal åttatusen par. Men det finns även andra alkfåglar på ön - både tordmular och tobisgrisslor - dock i väsentligt mindre omfattning. Dessa två arter är dessutom skickligare flygare än sillgrisslorna och kan därför häcka på låg höjd, vanligtvis bland stenar och skrevor på de ödsliga stränderna.

Har man tur kan man få syn på en grupp tordmular borta vid stranden i Brygge. På avstånd ser de svartvita fåglarna närmast ut som ett antal äldre herrar klädda i frack och skjortbröst. Tobisgrisslan, däremot, är mycket svår att upptäcka - det finns bara några tiotal häckande par på ön. Att se dem flyga tätt över vattenytan med sina intensiva vingslag lär vara en höjdpunkt för alla fågelskådare. Havets Humla, brukar den också kallas.

I de här trakterna bröts kalksten förr i världen, långt före dynamitens tidevarv. Torkade ekbitar kilades in i bergets sprickor. När man sedan hällde vatten på träbitarna svällde dessa och spräckte stenen i lagom stora delar. Lika enkelt som genialt.

Nästa dag väcks vi i gryningen av näktergalens intensiva och variationsrika sång. Efter frukosten botaniserar vi bland backtimjan, gulmåra, oregano och malört. Tidigt på våren exploderar landskapet i gult och rött när den fläderdoftande orkidén Adam och Eva breder ut sig över öns ängar. På sensommaren ersätts den av gullborsten samt den mer diskreta sandliljan som klär de torra hedmarkerna i vitt.

Vi tar också en titt på Myren, ett litet våtmarksområde som är öns viktigaste sötvattenreservoar. Här växer tätörten, mest känd för att den fångar insekter med sina klibbiga blad. När insekten har fastnat rullar bladet ihop sig och smälter ner sitt byte. En riktig köttätare med andra ord.

På väg tillbaka till den väntande båten passerar vi ett flertal grottor av skiftande storlek, de flesta relativt svåra att nå eftersom de är belägna vid de branta klipporna. Arkeologerna hävdar att många grottor har varit bebodda under stenåldern. Längre fram användes de även flitigt som gömställen för diverse banditgäng som specialiserat sig på att plundra de gotländska bondgårdarna.

Störst av öns närmare trettio grottor är Stora Förvar. Höjden vid grottans öppning är knappt sju meter och på djupet handlar det om cirka trettio meter. Det är svalt därinne i mörkret och surret från allsköns flygfän tätnar ju längre in vi kommer.

I slutet av förra seklet upptäcktes att jordlagret på grottans golv innehöll tonvis av benbitar, krukor, vapen, redskap och matrester - totalt närmare 6.000 registrerade stenåldersfynd.

Förutom ben från diverse fåglar, räv, varg, vildsvin, lax - ja, till och med späckhuggare - fann arkeologerna även människoben. Under många år hölls dessa fynd hemliga eftersom benen var kluvna på längden, enligt samma teknik som människoätarna på Nya Guinea använde för att komma åt märgen i benpiporna. Huruvida denna förmodade gotländska kannibalism var av rituell art eller helt enkelt ett uttryck för nöd lär vi dock aldrig få veta.

Stora Karlsö blev naturreservat redan i slutet av 1800-talet - det andra i världen, för övrigt - vilket betyder att naturen ska lämnas som den är. Inga djur betar längre på ön. Man får vare sig plocka blommor, inte ens stenar, eller på annat sätt påverka det naturliga förloppet.

Ön ägs av Karlsöklubben, eller Karlsö Jakt och Djurskyddsförenings AB som den kallas i officiella sammanhang. Att vara aktieägare i den orginella företaget, som grundades av tysken Willy Wöhler för över hundra år sen, har alltid varit en eftertraktad statussymbol. Någon utdelning på aktierna har det dock aldrig varit tal om utan delägarna får istället äran att delta i den årliga harjakten.

Som besökare kan man hyra rum i fyrbostaden eller i något av de hus som ligger alldeles intill. I tidens anda finns det även möjligheter att förlägga konferenser till ön. Sammanträdesrummet ligger i det lilla museet och mat serveras i restaurangen nere vid hamnen.

Men det finns också andra boendealternativ, från enkel vandrarhemsstandard till mer påkostade rum. Mellan tio- och femton tusen besökare kommer till Stora Karlsö varje år. Maximalt kan man ta emot 300 gäster per dag, varav 40 övernattare.

Vill man verkligen uppleva äventyret bör man ta sig hit ut efter den 15 augusti då fågelskyddet runt öns stränder upphör. Antingen åker man med egen båt eller försöker få lift med någon fiskare, alternativt lotsbåten som går ut med proviant varje måndag till vaktpersonalen. Den reguljära trafiken från Klintehamn startar i maj och pågår fram till slutet av augusti.

Något mer osvenskt än Stora Karlsö får man hur som helst leta efter. De ödsliga stränderna, klipporna och grottorna får en snarare att tänka på vissa delar av Spanien eller den grekiska ö-världen. Men varför jämföra, var plats har sin charm. Låt oss bara konstatera att miljön är unik.

Text: Uriel Hedengren
Foto: Mats Jansson/Gotlands Turistförening

Fler reportage

Fotoreportage:
Arizona

Arizona

Comboys, indianer, öken och så förstås Grand Canyon.
Se bilderna...

Nyhetsbrev

Prenumerera på vårt nyhetsbrev. Nyheter och specialer varje månad.