Frisiska öarna

Säg Holland och de flesta tänker på tulpaner, Amsterdam, ostar och träskor. De Frisiska öarna längs kusten däremot, dem är det inte många svenskar som känner till. Men så är öarna också en av landets bäst bevarade hemligheter.

Turismens gudar har ägnat Vlieland, Terschelling, Amelland och Schiermonnikoog en hel del omtanke. Ingen ö liknar den andra. Här finns öppna landskap, karga, gröna, rofyllda och frodiga för dem som kommer hit för att till exempel cykla, rida eller vandra. Vinden får du på köpet.

Historiskt befolkades Waddenöarna, som de också kallas, av sjöfarare, hantverkare och bönder. Idag är turism inte oväntat den viktigaste inkomstkällan; till Terschelling kommer drygt 300 000 besökare om året. Naturupplevelser och den stillsamma vardagslunken i bakåtlutad badortsmiljö är lockbeten. Att påstå att öarna är en väl bevarad nationell hemlighet är långt ifrån någon överdrift.

Terschelling, den största och mest besökta av öarna, har sex naturreservat, Boschplaat är störst, som fördelar sig över den tre mil långa och tre och en halv mil breda ön. Stranden som vetter mot Nordsjön är tre mil, och de bofasta inte fler än 4 700 som antingen lever i Terschelling-West eller i någon av de andra 12 byarna.

Fyren Bandaris på Terschelling är bland det första båtpassagerarna får se när de närmar sig land. Den 54 meter resliga fyren har stått där som en vän ända sedan 1600-talet. Färjeläget och hamnen på västra Terschelling skvallrar om att ön inte är så stor. Förutom biljetterminalen och busshållplatsen finns en korvkiosk med öppettider som det tar mig flera dagar att få ordning på. Å andra sidan tar byn genast vid med låga stenhus som rymmer turistbyrå, cykeluthyrare, hotell, pensionat, restauranger, barer och kaféer, bagare, gallerier, slaktare, livsmedelsaffärer, bokhandel, souvenirbutiker där allt har en anknytning till havet, och klädbutiker som i huvudsak säljer varma, vindtäta kläder.

Medan jag väntar på att få hyra en cykel, stavar jag mig igenom en broschyr och får reda på att det finns fyra cykelleder och åtta vandringsleder runt ön. Annat som lockar är surfing, sälsafari och segling. Och det är inte förrän nu jag på allvar inser sambandet mellan mina medpassagerares oömma kläder på båten och verkligheten. Jag ska tillbringa ett par dagar i en stor sandlåda.

En kvart senare, och med en synnerligen användarvänlig cykelkarta, lämnar jag byn. Utan cykelhjälm. Sådana ingår inte i den holländska cykelkulturen, och finns sällan eller aldrig att hyra.

Det visar sig att den stormiga, vilda sidan av Terschelling, den som vetter mot Nordsjön, börjar alldeles om knuten på själva bykärnan. Med snäckskal krasandes under hjulen trampar jag omkring lite planlöst på cykelvägarna, ser fåglar och blommor jag för länge, länge sedan har glömt namnen på, saknar min kikare, kittlas av vinden i näsan, hälsar på andra cyklister, ser betande hästar, människor med picknickkorgar, och funderar på det här med ebb och flod.

Då först inser jag vad det är som inte stämmer. Vattnet på havet är borta! Människorna går på havsbotten längs strandängarna, segelbåtar som alldeles nyss låg och guppade ligger på sniskan och vadarfåglarna letar mat i sanden.

Plötsligt dyker en häpen, hattklädd man med en målarpensel upp ur en sanddyn. Han ser ut som en nyvaken flodhäst i en djurpark. Men han är inte ensam. När hans akvarellmålande kamrater en efter en reser sig upp och måttar avstånd med sina penslar, då ser det oerhört komiskt ut.

- Är det inte fascinerande med ljusets skiftningar? Titta där borta i horisonten, det ser ut som om molnen dansar tango med vattenytan, ropar en man som kommer vandrande mot mig över strandängarna.

Och så tar han oväntat några danssteg i sanden framför mig, ler, bugar och försvinner. Under mina dagar på ön möts jag av många sekundsnabba dragningar i mungiporna; såna som ska föreställa leenden. Atmosfären andas helt enkelt stillsam vänlighet, människor är avkopplade. Inte ens i mataffären knorras det trots att köerna till den enda öppna kassan slingrar sig runt bland hyllor och kyldiskar. Nej, det är bland annat här som turister och byinvånare växlar utflyktstips, hör sig för vilka restauranger som är bra, pratar om de andra Waddenöarna och - förstås - om hur vädret ska bli.

När jag frågar kvinnan i kassan vad hon rekommenderar mig att göra på Vlieland, tittar hon inte ens på mig och när hon svarar:

- Göra? Där är man bara.

Med sinnenas dörr på vid gavel, och efter en halvtimmes båtresa från Terschelling, kliver jag i land på Vlieland en lördagseftermiddag i snålblåst och småregn. Hamnen är öde, uteserveringarna stängda. Men turistbyrån är öppen liksom cykeluthyraren.

En vänlig farbror på turistbyrån vecklar ut en karta och berättar i korta drag att det finns knappt 1 100 invånare spridda över den två mil långa och ungefär två mil breda ön. Sandstranden som vetter mot Nordsjön är ungefär en mil lång, två tredjedelar av ön är skogsklädd och lite kuperad, bilarna är bara för de bofasta, alla andra får antingen åka buss, cykla eller gå. Totalt finns det 23 km cykelvägar runt Vlieland.

Har jag någon cykel? Eller vill jag kanske rida i strandbrynet? När cykeluthyrningsbestyren är avklarade, och jag långsamt cyklar längs den gamla, lummiga huvudgatan med sina åldriga stenhus, får jag känslan av att Vlieland är en synnerligen fridfull ö. Inte ens de feta katterna småspringer. Intrycken förstärks så småningom trots mindre sommarstugeområden och en campingplats.

Efter någon dag kommer jag på en annan skillnad. På Terschelling var det betydligt fler barnfamiljer. Vlieland verkar locka par i alla åldrar. Ett tecken är alla cyklar som ligger här och där i dikesrenarna; omslingrade på samma sätt som deras ryttare i sanddynerna.

Från byn till Posthuys är det åtta kilometer enkel väg västerut. En väg som cyklister delar med lokalbussen och de få bilar som trafikerar vägen. Mina botaniska kunskaper har äntligen fått sig en skjuts i rätt riktning och i blocket skriver jag björnbär, rönnbär, nypon, hartass, kaprifol, smörblommor, innan jag kommer fram till Posthuys där det finns en restaurang som är fullproppad med gäster som sitter och dricker öl.

Bortanför Posthuys börjar Kroonpolders, ett makalöst vackert naturområde som jag aldrig har sett maken till förut i den här delen av Europa. Det här är Hollands Sahara, må vara att oaserna stavas våtmarker.

Äntligen är jag mitt i den holländska hemligheten.

Text: Atti Soenarso

Fler reportage

Fotoreportage:
Holland

Holland

Välkommen till tulpanerna, cyklarna och kanalernas rike.
Se bilderna...

Nyhetsbrev

Prenumerera på vårt nyhetsbrev. Nyheter och specialer varje månad.