Gotska Sandön

Gotska Sandön

Drömlik och omgärdad av mystik som ingen annan plats i vårt land. Följ med på en resa till Östersjöns mest isolerade ö.

Skummet yr upp över fördäck och havets kraft känns i hela kroppen. Det blåser en fem, sex sekundmeter sydvästlig vind och Östersjön är som vanligt krabb och bångstyrig.

I fjärran anar vi land. En smal remsa som utkristalliserar sig mot horisonten. När båten rundar den norra udden och styr in mot stranden vid Beckrevet är det som att angöra främmande land.

Gotska Sandön är Östersjöns mest isolerade ö - fyra mil från Fårö och åtta från Landsort. Här finns inga bryggor att lägga till vid, inga lävikar eller pirar. Den flatbottnade båten kör rakt upp på stranden och släpper av oss genom en öppning i fören.

Sanden är behagligt solvarm. Vinden hörs, likaså vågorna. Annars är allt så förunderligt stilla.

En bit bort vid Bredsandsudde kämpar hundratals måsar mot vinden högt över sanddynerna. Den vindpinade udden ändrar ständigt utseende. Vågorna kan ta med sig hundratals meter strand på eftermiddagen. Nästa dag har stranden återuppstått igen, fast då kanske dubbelt så bred.

Efter udden löper böljande sanddyner längs kusten, säkert sju, åtta meter höga. Bakom dessa veritabla sandberg ser man rester av den tågräls som en gång fanns på ön. Tåget användes för att transportera timmer. Men det spårade ut titt som tätt, så man övergick till hästar istället.

Trots sitt namn täcks Gotska Sandön till nästan nittio procent av skog. Träden - mest tallskog - står i en tjock matta av ljung, mossa, renlav och blåbärsris. Vid Schipkapasset bildar de 40 meter höga sanddynerna en djup dalgång. Där är tallarna extra höga för att nå upp till ljuset.

Överallt i urskogen syns spåren efter den bittra strid som har utkämpats mellan sanden och skogen. Helt klart är att sanden har förlorat slaget. De dyner som löper tvärs över ön är täckta av ljung och har därför slutat röra sig.

Förr växte dynerna högt över tallarnas toppar innan vinden drev de framåt som i en vågrörelse med följd att träden bokstavligen kvävdes till döds. Det ser man tydligt vid Arnagrop där tusenåriga trädstammar - avskalade och spretiga - sticker upp ur sanden som i en spökskog.

Bara ett stenkast från Arnagrop ligger Bendalen. I sanden hittar vi högar med kritvita skelettbitar, mest sälben men också rester från människor. Skelettdelarna ligger i mängder djupt ner i sanden och rivs upp till ytan när höststormarna drar förbi.

Förmodligen har Bendalen varit en läger- och handelsplats. Kanske har det även utkämpats blodiga strider mellan gotlänningar, rospiggar och öselbor på platsen. Orsaken till stridigheterna gällde makten över den lukrativa säljakten. Att det gick hett till råder ingen tvekan om. Albert Engström konstaterar i sin bok Gotska Sandön att bråken ofta slutade i "mord och spräckta skallar".

Ytterligare ett tecken på säljaktens omfattning finner man vid Höga Revaren, en bit söder om Säludden. Högst uppe på den trettio meter höga sanddynen höll säljägarna utkik efter båtarna som skulle ta dem hem efter jakten. Under väntetiden ristade de in sina bomärken och andra tecken i de uråldriga trädstammarna.

Nästan rakt nedanför ligger Ryska kyrkogården. På marken växer martorn med svagt blåa blommor. Bladen är både vassa och hårda för att klara sandens attacker. En bit utanför kusten gick det ryska örlogsfartyget "Wsadnick" på grund den 24 augusti 1864.

Ett tjugotal man dog av de totalt 140 ombord. Fyrpersonalen fick hedersmedalj av den ryska regeringen för sina insatser för att rädda besättningen. Alla utom Liljia, som enligt Albert Engström var en hopplös fyllbult.

Fortsätter man promenaden söderut når man Vinbukten och Höga land. Rasbranten ner mot havet stupar kraftigt, säkert fyrtio grader. På klapperstensstränderna kastar de upproriska vågorna upp allsköns bråte - högvis med virke, gamla flaskor, linor och dunkar.

Vinbukten fick sitt namn på 1920-talet då fyrmäster hittade sina fyrvaktare tungt snarkande invid varsin tunna konjak. Tunnorna som flutit iland från havet grävdes sedermera ner i sanden när gubbarna hade nyktrat till. Var någonstans vet ingen.

En isloerad plats som Gotska Sandön har givetvis fostrat många original. En av de mest kända är änkan Söderlund. I mitten av 1800-talet blev hon ensam med sina två pojkar. Det var ett fattigt och tungt liv. Lyckan vände då landshövding Gyllenram kom ut till ön för att jaga hare.

Gyllenram tyckte synd om änkan och började samla in pengar åt henne. För pengarna köpte hon mat, brännvin, porter och snus. Dessutom fick hon krinoliner, skor, kappor och hattar av de välsituerade Visbyfruarna. På så sätt blev änkan elegantast på hela ön, vilket gav henne tilltalsnamnet "madam".

Madams son Hjalmar blev så småningom fyrvaktare vid Tärnudden längst ner i söder. Den andre sonen, Ferdinand, gick till sjöss redan som ung för att aldrig mer återvända hem. Det sägs att han inte kunde komma över att hans mor gav honom stryk med björkris doppad i gammal strömmingslake. Madam Söderlunds hus står fortfarande kvar vid Gamla Gården på öns västra del.

Den mest omtalade person som levt på Gotska Sandön är dock Petter Gothberg. Han kom till Sandön i början av 1800-talet för att bedriva jordbruk. Men framför allt var han en ovanligt hänsynslös sjörövare. Metoderna var lika grymma som effektiva. Gothberg red på en halt häst längs stranden med en lykta i handen likt en guppande lanterna. På så sätt lurades fartygen in för nära de farliga sandreven. Därefter mord och plundring.

En annan specialitet var att bjuda besättningar på mat och dryck då deras fartyg stannade till för att bunkra färskvatten. När mannarna började bli berusade gick Gothberg ut ur huset, låste dörren efter sig och sköt manskapet genom gluggarna i väggen. Sedan plundarde han fartyget och kapade ankartåget. Hjälp hade han av sina två döttrar, som lär ha varit lika vackra som vilda.

Gotska Sandön är en nationalpark. Det betyder att naturen ska lämnas i fred. "Man får i princip inte göra någonting, förutom att åka härifrån", som en av de gamla fyrvaktarna brukade säga. Det finns ingen affär, kiosk eller restaurang. Däremot en liten fyrby där öns tillsyningsmän bor. Där kan man också övernatta i tält eller i enkla stugor.

Byn ligger ett stenkast från fyren och består av en grupp röda stugor med vita knutar. I den gamla skolan finns ett museum där man får veta mer öns natur och dramatiska historia.

En fantastisk plats är det hur som helst, helt olik någon annan i vårt land. Ett besök på Gotska Sandön är en oförglömligt upplevelse, men också ett sätt att koppla av och få lite distans till vardagens bestyr. "Ett paradis på jorden", för att citera Albert Engström.

Text: Uriel Hedengren

Fler reportage

Fotoreportage:
Arizona

Arizona

Comboys, indianer, öken och så förstås Grand Canyon.
Se bilderna...

Nyhetsbrev

Prenumerera på vårt nyhetsbrev. Nyheter och specialer varje månad.